… don't send me.
Ett stark, ärligt och modigt uttalande. Ett uttalande som bara kan leda till en sak: kallelse. Att bli sänd. Att få ett uppdrag.
Detta va ett uttalande som kom upp i en av våra lektioner och ja ha nit kunna sluta tänka på de.
"Om int du gå med mig, sänd mig int."
Är de så vi se på Gud? Är vi så beroende av Honom att vi vägrar att gå om vi int se Han i de? Litar vi så på att Han ska sända oss att vi int ta ett steg till utan att Han säger "gå"?
Ja vill vara den människan. Ja vill vara den som säger till Gud: nehe du, dit gå ja int utan dig.
Ja vill nit bara säga de om dom stora besluten (som att flytta till Australien) utan om allt. Om att prata med nån på gatan. Om att gå till kyrkan. Om att gå och handla! Ja vill va den människan som vägrar gå N Å G O N S T A N S utan Gud! Ja vill ha Gud i A L L T!!!
Och vet du, ja Ä R den människan. Int för att ja ha beslutat att "ta med mig Gud" överallt, utan för att Gud int kan göra annat än att gå med mig. De ä i Hans N A T U R att gå med mig. Han kan int, nit gå dit ja gå.
"Om int Du gå med mig, sänd mig int."
Ett stark, ärligt och modigt uttalande. Ett uttalande som bara kan leda till en sak: kallelse. Att bli sänd. Att få ett uppdrag. För Gud kan int göra annat än att gå med dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar