Under en predikan berättade Joel A'bell om en man som kom fram till han efter en predikan och frågade om han trodde att man kan bli ofrälst om man en gång va frälst.
Joel sa att Bibeln säger att "varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre." Rom. 8:38-39
Med tårar i ögonen protesterade mannen: "Men ja vände ryggen åt..."
Joel svarade: "När du hade sprungit så långt du kunde, så fort du kunde, när du hade sprungit så långt in i helvetet som du kunde, när du tillslut tog dig samman och vände tillbaka, hur långt bort var Gud då?"
"Han va precis där."
"Han vände aldrig ryggen åt du, du sprang från Honom. Men Han va med dig hela tiden."
Va är de som gör att vi springer från Gud? Och varför gör vi de så ofta när vi behöver Honom som mest? Va är de som får oss att vända ryggen åt Han som ger oss livet?
Kanske kom Han för nära. Kanske vet Han för mycket. Kanske är de nå annat som säger till oss att Han int är nå bra för oss. Kanske är de helt enkelt så att vi int ha fattat hur mycket Han älskar oss. Genom allt. Oavsett va du gör. Oavsett hur långt in i helvetet du springer. Han älskar dig. Kanske är vi bara rädda för att vi int egentligen känner Honom...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar