"FÅGEL!"

Läger i Hemavan = alltid lika spännande!

Vi åkte iväg på onsdag eftermiddag, stannade och åt middag på Frasses i Storuman och köpte godis på Statoil. När vi kom till Tärna fick vi för oss att vi skull åka förbi Johanssons stuga, ja och Jonathan hade int uppfatta att de va flera mil grusväg men de gick bra de med ;) De va tokigt spännande och galet kul även om de tog lite tid att ta sig förbi den vägen ;) Vi kom tillslut fram till Hemavan typ tio minuter innan fikat slutade och andakten började, spännande kan man säga. De va en jättebra andakt, sen blev de lite, lite häng med lite folk och sen sängen. Vi va ganska trötta allihop.

Helgen flöt sen på med lite sömn, bra andakter, intensiva pass, god mat och härliga konfirmander och deras galna ledare :) :P Solen tittade fram på Lördagen så pass mycket att vi satt ute i bara linne och söp in så mycket vi kunde :) De va en del snö i fjället så vissa bestämde sig för att åka BOB i backen. Galet va roliga dom såg ut och galet va de såg ut att gå fort :D

Idag va de massa trötta folk som sprang runt på SMU Fjällgård! Frukost, gudstjänst (där ja och Miranda fick sjunga lite) och städning. Städning blev typ aldrig klar men när den tillslut blev de så pallrade vi oss till busstationen. Där packade Vännäs-, Kvarnåsen/Norsjö-, och Malå folket in sina saker i bussen och sen blev de kramring i regnet. Alltid lika trevligt med kramring oavsett väder :)
Allt som allt va de en ganska bra helg även fast de kändes som tiden gick lite sakta ibland…

Som ledare är man till för konfirmanderna så man sätt sina egna känslor åt sidan lite grann och försök fokusera på konfirmanderna, detta ledde till att de igår kom upp en hel del för mig. Ja kände att ja kunde låta mina egna känslor få ta plats när de va nästan tomt i kyrksalen och alla konfirmander va ute därifrån.

Ofta när man prata med kristna så berätta dom bara om när de blivit styrkt av Gud, när Gud ha vart god, när dom ha fått möta Gud på ett starkt sätt osv. men saken är den att de int alltid är så. Igår slutade de med att ja, i huvet, satt och skällde på Gud av flera olika anledningar. De kristna livet är int alltid en dans på rosor, de är int alltid man är bästa kompis med Gud och de är inte alltid man bara tackar och tillber. Saken är den att Gud vill att vi ska kom till Han med ALLT, ALLA problem, ALL glädje, ALL sorg. Då måst väl de betyda att vi få skälla på Han när vi int förstå va Han håll på med, för tro mig, de är int alltid man förstå hur Gud tänk eller va de är Han vill. Ibland kan de va riktigt, riktigt, riktigt svårt att fatta och när man vill ha klara besked och Han gå omvägar och man fatta ingenting då bli man frustrerad. Man få skälla på Gud, man få va arg, de sluta i alla fall oftast med att man inse att Han vet va Han gör och man kan tillslut se varför Han gjorde som Han gjorde. Ibland kan Gud sätta en på platser man int hade förvänta sig, sätta folk i ens väg som man aldrig trott man skull lära känna eller ändra ens planer på ett sätt som man först int vill men Han skull aldrig sätta en i en situation Han int vet att man klara av, Han skull aldrig ge en utmaningar man int kan lösa. Han ha trots allt skapa dig och vet exakt hur du funka, Han vet va du tyck om, va du int tyck om, va du vill och va du dröm om. Ibland kan ens mänskliga hjärna bara int förstå Guds outgrundliga vägar men ibland få man helt enkelt bara skälla lite på Han, ta tag i saken och be en bön att Han ta en igenom de. De gör Han också, om Han så måst bära en genom hela saken, vilket Han gör varje dag, ibland behöv man de bara mer än andra gånger, så ta man sig igenom de. Kanske är de ibland bättre att du skäll på Gud än att du låt känslorna gå ut över nån annan. Gud vet va du egentligen tänk och Han kan förstå dig bättre än nån människa, Han kan förstå va de är du känn, Han förstå din frustration och Han låt dig coola ner dig för att sedan visa dig att Han vet va Han gör. För Han vet alltid vad Han gör!

Ha en välsignad, underbar, tokhärlig vecka!:) Bless :) // Fanny